S:t Matteus i Italien 2001

Ojoj...flera tusen ord om mat, bussresor, väder och musik. Det kanske bara är det man har i tankarna under en turné? Läs och minns!

Lördag 29 september: Milano

Att passera Arlandas säkerhetskontroller och borda ett flygplan var inte riktigt vad någon ur kören hade på sin topplista över tänkbara kul aktiviteter den här hösten. Världen hade blivit ett något mindre trevligt ställe att bo på sen den elfte september. Men ingen tänkte nog ens tanken att det kunde hindra oss från att komma iväg på turné. Inte ens de flygrädda av oss tänkte låta sig stoppas.

Vi landade utanför Milano på förmiddagen efter ungefär tre timmar i flyplansfåtöljerna och möttes av vår guide för veckan, Gabriel (utan vingar, som han själv nogsamt påpekade). Gabriel var knappast skandinavisktalande som resebyrån hade fått för sig, men däremot en änglalik, kramgo tufsig nallebjörn med pärla i örat och skumgummicitron på paraplyspetsen. Flickornas hjärtan smälte som pistageglass en sommardag och föräldrarna till turnéns två juniormaskotar Martin och Amandus såg genast en pålitlig potentiell barnvakt.

De sista resterna av gnällighet hos morgonflygtrötta korister hjälpte till att konstatera att Milano var rätt dyrt. Ett litet försynt italienskt regn var inte tillräckligt eländigt för att motivera köp av falska Gucciparaplyer.

Vandrade i modekvarteren, genom Galleria Vittorio Emanuele och snurrade ett varv med klacken på Turintjurens i mosaikgolvet mest ömtåliga punkt och hoppades på tur. Anders Frisk lärde sig vad den lokala specialiteten Risotto Milanese är och blev inte imponerad. In i katedralen förstås – domen (Santa Maria Nascente). Efterklangen av de skandinaviska tonerna i Sommarpsalm fick turisterna att fortsätta sitt avbrutna viskande i en ny tonart en stund. Åtminstone inbillade man sig det.

I detta kaffeparadis dricker bara turister cappucino efter frukost – kanske är det därför de tycker att 70 kronor är ett lagom pris och tjugo minuter är lagom serveringstid? Då visade sig förstås ingå hela bordet fullt med tillbehör! De lyckliga kastade en blick på klockan efter en stund, fick slänga i sig gottigheterna och hejdade oss som var på väg tillbaka mot bussen för att hjälpa till. Påföljande språngmarsch i nya skor var inte någon bra idé.

Buss igen, med ordentliga ”Technical stops”... Senare på eftermiddagen ankomst till vårt blivande basläger i Sirmione i Lombardiet, norra Italien! Vad säger uppslagsverket?

Sirmione [sirmjo:´ne], kurort i provinsen Brescia, Lombardiet, n. Italien; 5 800 inv. (1996). S., som är beläget på en landtunga som skjuter ut från Gardasjöns södra strand, är känd som badort sedan antiken (lat. Sirmio).

Gardasjön är Italiens största sjö och lär rymma 50 kubikkilometer vatten. Kurort och historiens vingslag. Det återstod att se, både det där med vattnet, kurerna och vingslagen, ty vädret vid ankomsten till lilla hotell Abacus medgav bara sikt ungefär till Supermercadon på hörnet. Men goda nyheter: vi fick hela hotellet för oss själva! Gemensam middag på kvällen. Hans Lindholm hittade inte nyckeln till sin väska och fick såga upp låset i bästa MacGyver-stil med Ninas kniv.

Söndag 30 september: konsert i Sirmione

Lite regn. Frukost: med särskild vakt vid kaffeautomaten! Jag kom på att paraplyinköp gjorde vädret på Englandsturnén för ett och ett halvt år sen mycket bättre så jag köpte ett billigt skotskrutigt i skoaffären. Var är de där femtio kubikkilometrarna vatten?  Ovanför oss? Fåglarna började så småningom sjunga och regnet gav upp. Paraplyknepet funkade.

Vår första konsert skulle äga rum i den gamla delen av staden, ett par kilometer norr om hotellet. Frågan var ju var vi skulle lyckas repetera någonstans? Gilla-läget-falangen med Gunnar i täten tyckte att hotellobbyn var en rätt hyfsad uppvärmingslokal för att vinna tid. Sen drog hela skocken mot den kyrka i modern arkitektur alldeles intill där vi hade fått löfte om replokal. En timme senare dök vaktmästaren upp och vi kunde börja.

I konsertkyrkan pågick mässa när vi anlände ett par timmar senare så vi väntade väluppfostrat utanför. Fredrik Jansson med flera kom simultant på den lysande idén att marknadsföra konserten när folket kom ut från mässan. Åhléns Sommarpsalm sitter i ryggmärgen. Blott herrens ord förbliver! Applåder!

Affischerna som var uppsatta i förväg var skrivna på tyska vilket man kan tycka både underskattade italienarnas musikintresse och överskattade deras språkkunskaper. Layouten tydde dessutom på att någon överskattat sin egen goda smak. Tanken var förstås att locka kulturtörstande tyskar till vår musikkälla men det kändes lite märkligt att vara i Italien och läsa om ”MATTEUSKÖREN aus Schweden”.

Nu var det ju inte bara svenskt på programmet, vi blandade friskt den här turnén också, men bland det svenskaste man kunde tänka sig var G Erikssons arrangemang av Kristallen den fina - O Kriste – Världens frälsare där vi omringade publiken runt hela kyrkorummet och stämmorna vandrade runt, runt. Till den lite mindre ovanliga kategorin musik hörde Jesu Corona Celsior av Otto Olsson men Sandströms Gloria (som vi senast gjorde på turné i Tjeckien 1998) tillhör inte dussinvarorna precis. Mycket vackert!

Vår mest engagerade publik under hela veckan fanns redan under den här första konserten. I särklass var kanske nunnorna på första bänk. Det här blev också enda konserten under veckan vi tog till reservextranumret ”Ride the Chariot”. Kanske lika bra, det, för den sortens musik är inte riktigt vår starka sida. Noter på Sandströms Gloria skänktes bort till entusiastisk dam. Nunnorna tyckte vi borde sjunga för påven.

Köken i Sirmione hade börjat bomma igen för natten när vi lämnat nunnorna och kom iväg för att äta efter tio på kvällen. Trött servitris spillde öl i Lindas knä och jag fick fel vin. ”Är det här verkligen en Chianti”? Bluffen lyckades nästan, bara en av bordsgrannarna såg att jag hann läsa etiketten innan jag provsmakade. Men dålig service förlåtes så lätt när det smakar gott, gott! Och så bra man sover efter en rolig konsert och lite mat.

Måndag 1 oktober: Venedig

Martin hälsade glatt ”Buon giorno” på bästa tänkbara italienska till frukost trots att han hade glömt sina pokemonkort i kyrkan igår. Mannen vid kaffemaskinen var mycket angelägen att hjälpa damerna med att trycka på rätt knappar medan herrarna kunde tänkas få trycka själva. Vackrare väder i Sirmione idag, man såg lite av bergen runt sjön från balkongen. Uppsittning, marschfärdiga i bussen ganska tidigt. Höstdimman över norra Italien återkom på vägen mot Venedig. Gabriel föreläste sentimentalt om hur den unga generationen lämnar det dyra, smutsiga världsarvet. Och förstås en hel del om stadens och den forna republikens fascinerande historia under epokerna som ledde fram till 1866 när staden formellt kom att höra till Italien.

Mitt i de roande och rogivande berättelserna om Marco Polo, doger, habsburgska besittningar och Napoleon gjorde bussen en gir till vänster för att undvika att smälla i den stillastående tankbilen framför. Vi dundrade istället in i baken på en personbil som just stannat. Seriekrock. Längst fram i bussen var våra resenärer ganska chockade och längst bak såg vi en långtradare smita förbi oss på hjärtstoppande centimeteravstånd. Den ensamme mannen i den Citroën vi kört på var uppenbart skadad - mer eller mindre allvarligt – men blossade den ena cigaretten efter den andra och pratade i mobiltelefon. Poliser surrade som ilskna bålgetingar runtom och vi passagerare stod uppradade efter vägkanten bredvid den demolerade bussen. Otrevligt. Ersättningsbuss anlände efter dagens längsta halvtimme och vi blev förstås sena till Venedig. Väl där tog vi oss sjövägen till kajen nedanför Suckarnas bro och ägnade dagen åt att njuta av staden utan bilar. Ett gäng hamnade i gondol, själv var jag för snål. Åt ganska vissen mat: skulle ha läst på i guideböckerna.

Hemma igen ganska sent på kvällen. Amandus fick klara sig utan sin försvunna pyjamas. Den återfanns senare hopvikt under mammas eller om det nu var pappas kudde. Överambitiös personal på det här hotellet!

Gösta ondgjorde sig långt in på sena natten över ”Cordoba, cordoba, cordoba…” i Lorcasviten. 

Tisdag 2 oktober: konsert i Peschiera

Dimman hade lättat lite men man såg inte mycket av sjön. Fria aktiviteter fram till efter lunch -  jag hängde med ett gäng som tog en promenad till gamla Sirmione. De nya skorna krävde att fötterna plåstrades om med det sista Compeedplåstret i necessären. Väl ute på tungan i sjön började vi äntligen förstå det där med kurort. Svavelhaltigt varmt vatten rann ut i små rännilar längs stenstranden. Några meter ut i vattnet hade någon byggt upp en ring av stenar man kunde sitta på för att doppa fötterna. Några äldre damer betraktade fascinerat svenskarna som sjöng fyrstämmigt på deras strand. Inte en tysk så långt ögat nådde. Tanterna (en med maffig kontraalt) bjöd igen och sjöng italienska visor.

Färsk pasta med pesto genovese och extra mycket pinjenötter till lunch. Så här ska det vara! Marsch tillbaka.

Bussresa och vinprovning öster om Gardasjön på eftermiddagen. Organist Frisk tyckte det var lustigt att det stod Fermat på busshållplatserna. En italiensk körsångare måste tycka att busshållplatser i noterna är ännu lustigare? Borde undersökas.

Snabbt stopp i Peschiera på väg tillbaka för rekognosering. Peschiera erbjöd faktiskt en rätt dyster kyrka som konsertlokal, får man säga så? 25 personer i publiken några minuter före konsertstart blev 47 en stund senare. Lena kände sig väldigt påtagligt risig i stämbanden så hon fick tjänstgöra som ljudtekniker och fotograf. Rautavaara gick hackigt och sticket i Sandströms Gloria blev kaotiskt. Vi hade inte samma kontakt mellan oss själva och med publiken som vi brukar. Men mycket lät bra, kan man konstatera på ljudupptagningen. Rheinbergers Kyrie och Gloria för mans- respektive damkör till exempel. Och Sanctus av samme kompositör för blandad kör. Snyftvackert i Jag nu den pärlan funnit har och Till Österland vill jag fara.

Maggan avslöjade att det funkade att sjunga utan sin försvunna underkjol. Den lär ha återfunnits senare, hopvikt under kudden i sängen. Överambitiös personal på hotellet.

Jag har vittnen på att jag beställde pizza först av alla när vi kom tillbaka till Sirmione men fick den sist. Lars-Erik i liknande situation var mindre diplomatiskt lagd, men det hade kanske med cigarrförbudet att göra? Med lite mozzarellaost i magen var plötsligt livet värt att leva igen och det var inte tyst på hotellet förrän långt, långt in på natten.

Onsdag 3 oktober: konsert i Verona

Avfärd till Verona vid tiosnåret. Utsikten från höjden bestod av vackert solbelysta kyrktorn begravda i dimma och dis. Vi målade en vänlig grönska i kapellet på toppen. Väl nere i stan skingrades dimslöjorna och strax stod vi på operascenen i den gamla romerska amfiteatern och sjöng Uti vår hage i Alfvéns klassiska arrangemang. Kom hjärtans fröjd! Nu mådde vi som prinsar och prinsessor allihopa: solen sken och man andades klar, hög höstluft. Maestro Julino tvinnade mustaschen a la Verdi - och stortrivdes av allt att döma, han också.

Shakespeares tragedi "Romeo och Julia" utspelas i Verona omkring år 1300. Guide Gabriel skyndade att visa hur man ska hedra Julias minne där hon står staty under balkongen. Jovisst, turisterna måste ju kunna se balkongen! Alltså får man se till att bygga en. Intressantare och vackrare var egentligen allt kärleksklotter i ”Julias” port.

Halv fyra, efter fria strövtåg med guidebok i hand bland höstlöven längs floden samlades alla vid Il Duomo, helrenoverad lagom till millenniumskiftet. Ljusare än allt annat i kyrkoväg vi träffat på under veckan, inte minst kanske för att väggarna inte var mörka av hundratals år gammalt sot och smuts. 

Vi deltog i en vardagsmässa på kvällen med ett avkortat program. Det var till exempel inte lämpligt att sjunga Gloria. Församlingen erbjöd förstås inte så mycket publik och det var ofattbart långt till orgeln men Cantate Domino har kanske aldrig låtit så maffig – och vi har inte gjort den i sådan efterklang så länge jag har varit med i kören. Exultabunt Sancti in gloria!

Extranummer: Ave Maria av Busto för rekordliten publik: tre personer på första bänk. Alla var övertygade om att det inte finns rum för extranummer i samband med mässor och vissa av oss hade redan hunnit byta när det kom ett nödrop: ”Vi har rest hit ända från Sirmione för att höra er!” De tre hade fått tiden om bakfoten…och vi visade lite barmhärtighet trots att Bossi just hade sugit det mesta av musten ur oss och busschauffören stampade otåligt i kulisserna.

Gertrude hade snabbordnat gemensam middag med Gabriels hjälp så att vi inte bara skulle dra iväg åt tio olika håll vid hemkomsten. Inte världens mysigaste ställe och  inte någon vidare middag men billig. Häpp! Iskallt rödvin i literkaraffer. Pasta & risotto hopmosat på samma tallrik. God efterrätt. Och hyfsad underhållning...som vi stod för själva.

Torsdag 4 oktober: fri dag

Styrelsemöte på förmiddagen! Alla andra hade ledigt och disponerade dagen som de kände. Själv sov jag middag i två timmar. Mosade en präktig välmående kackerlacka till oigenkännlighet med Brittens A Hymn to the Virgin och funderade som hastigast över om det kunde ha krupit ner någon mångfotad släkting i den vidöppna resväskan under veckan. Litade på att de överambitiösa anställda på hotellet inte skulle tillåta sånt. Många skrev sina sista vykort och gjorde vandringar till grottorna. Försökte se nyheter på TV: det cirkulerade rykten om att ett flygplan skjutits ner över Ukraina i ny terrorattack som den för några veckor sen.

Gemensam middag avslutade dagen, kvällen och veckan. Resekommittéarbetarna – främst Kerstin och DD – berömdes i alla tonarter. Nattprat på balkongen och nattplask i poolen.

Fredag 5 oktober: hemresa

Purrning vid halv sex, frukost och avfärd en timme senare. Varför så tidigt? Gabriels erfarenhet sa oss att vi borde åka äckligt tidigt från Sirmione mot Malpensaflygplatsen för at inte missa gruppincheckningen. Italienska motorvägar är ju i själva verket långa parkeringsplatser där ett filbyte egentligen är detsamma som en fickparkering i krypfart. Grå morgon. En ensam stilmedveten man i Range Rover i filen bredvid dirigerade yvigt i allegrotempo. Själv tittade jag mest bakåt för att se om någon tänkte dundra in i oss. Flyget lyfte vid lunchtid genom filmjölksdimma och besvärlig turbulens.

Lagom tills vi börjat cirkla över Vagnhärad i väntan på att rätt landningsbana skulle bli ledig på Arlanda tog flygvärdinnan mikrofonen och annonserade att planet var till största delen fyllt med körsångare under ledning av den kände ni-vet-vem. Oförtröttlige PR-geniet Gunnar Julin hade förstås charmat in sig hos den kvinnliga delen av besättningen och dirigerade strax en något otajt men hjärtlig och generös version av ”Bort allt vad oro gör” till passagerarnas förtjusning.

Sverige hade börjat få höstfärger under vår vecka hemifrån.

Vi var med:

Hem

Senast ändrad: