Man ska inte lägga alla ägg i samma korg. British Airways hade heller inte riktigt dimensionerat sina plan efter behoven hos en stor blandad kör och symfoniorkester. Vi var i runda tal hundra personer som skulle iväg.
Det fick bli två flygningar på lördagen. Vi ägg i första korgen hade varit smarta, listiga, förutseende och morgonpigga, och åkte första turen från Arlanda tidigt, tidigt på morgonen. Visst är det värt en ohyggligt tidig avfärd om man får komma flera timmar tidigare till Bournemouth! Frukost serverades tre gånger för somliga i gänget: hemma, på Arlanda och på flyget. Och inga förseningar, ”det här går bra” hurrade vi unisont.
Det gick ganska bra, i alla fall. Arrangören av resan hade på ett tidigt stadium lovat att tillgången på stora stråkinstrument för uthyrning i södra England var god. Lita aldrig på någon, sade erfarna turnéresenärer, och visst fick vi till slut ordna det själva. En sökmotor på Internet och Anders Gustafssons surfande på nätet fann en virtuell uthyrningsfirma som blev räddningen i sista momangen. Själva instrumenten var dock allt annat än virtuella, och skulle alltså hämtas. Inne i London.
Busschauffören såg inte helt lycklig ut men på artigt engelskt vis suckade han och styrde ut bussen på fel sida vägen. Mot Londons centrum. Lördag förmiddag. Vi var inte helt ensamma i trafiken. Genväg blev senväg, fulla magar blev tomma magar, artig engelsk chaufför blev ännu tystare, Louise i kören hann bli ännu sjukare och det tog kort sagt sin lilla tid. Men instrument fick vi!
Vad göra under timmars resa till Bournemouth? Varför inte programmera in nya, fina ringsignaler till sina mobiltelefoner? Poulencs Gloria, till exempel. De som klagade över akustisk nedskräpning i bussen var säkert avundsjuka ägare av nallar av enklare sort som inte lät sig Glorifieras.
Norrmannen Terje, lokal representant för vår turnéarrangör, lotsade oss så småningom till två hotell i badorten Bournemouth. Inte heller här lade vi alla ägg i samma korg, således. Ena gänget fick ett något bättre hotell än det andra…men vad är väl en balkong mot havet? Äggleverans två, de som hade haft fler timmars sovmorgon, anlände strax efter de tappra pionjärerna. De försökte hävda att vi egentligen hade dragit vinstlotten eftersom vi fick en Londontur på köpet.
”Badort” kallas de städer i
England där det är fullt med små söta hotell, engelsmännen tar på sig
badkläder; får sand mellan tårna och omges av vatten från alla håll. Salt
vatten skvätter i stora vågor upp på stranden och annat vatten kommer uppifrån
i små duschportioner när det är som minst lämpligt. Regnet kom och gick, och
paraplyfabrikanternas aktiekurser steg när hundra Matteusmusiker fällde ut
sina färgade nylonsjok över huvudena. Men vilken strand!
Andra dagen i Bournemouth och dags för den första konserten. ”Ni får inte bli ledsna om det inte blir fullsatt”, sa de försiktigt när vi kom till S:t Andrew's Church för att snabbrepetera en timme före konserten. Mer eller mindre hela församlingen dök upp och det blev en gemytlig konsert med närhet till publiken. En och annan känslig person kanske tänkte på att orgeln inte riktigt var stämd i samklang med våra egna instrument. Andra avfärdade fenomenet med en trovärdig vetenskaplig förklaring om den stationära dopplereffekt som uppstår när organist Anders Frisk låter Guilmants orgelintrada fylla kyrkolokalen.
Kakor och smådelikatesser i mängder serverades efter konserten. Vänligheten och generositeten var nästan överrumplande, och vi fick klart för oss att församlingen ofta tog emot gästande körer och orkestrar.
På kvällen gemensam middag på fina hotellet. Nästan gångavstånd. Några badar i mörkret.
Bakom varje artig brittisk busschaufför döljer sig en rallyförare av rang. Rally således till Stonehenge, för en kanske lite onödigt kort visit. Mysigare då i Salisbury som var huvudmålet för dagen. Den enorma katedralen genomgår praktiskt taget kontinuerlig renovering, och vi hade turen att komma när fasaden på ena kortsidan nyss avtäckts efter rengöring och reparation. En rundvandring inne i byggnaden var naturligtvis ett "måste". Minnen av krigen är påtagliga i engelska kyrkobyggnader på ett helt annat sätt än vi förskonade svenskar är vana vid.
Om vi bara hade kunnat ordna en konsert i Salisbury - det hade varit en upplevelse! Utanför katedralen hade arrangerats en stor scen där BBC senare på kvällen skulle presentera Carmina Burana. Vi smyglyssnade suktande en del på repetitionerna innan det var dags för återfärd till Bournemouth.
|
Till Bristol för lunchkonsert. "Varför inte ta en liten paus på vägen?" sa den artiga chauffören av ena bussen. Möjligen hade han tröttnat lite på den marschmusik á capella som ompades fram från de bakre regionerna i bussen. När vi ägnat en halv timme åt att köpa allt vad som gick av trekantiga inplastade smörgåsar på en bensinmack for vi iväg igen, och först då insåg någon ansvarskännande person att vi nog låg lite risigt till tidsmässigt. Rallytalangerna hjälpte inte vidare värst när det gällde att komma fortare till Bristol Cathedral, så uppsjungning fick ske under färd. Ur askan i elden för föraren, som säkert uppskattade militärmarscherna mer än körens skalor. Om publiken redan sitter på plats får det räcka med att knyta flugan och köra. Lite rutin hjälper, och det blev en bra konsert i en härlig lokal. Orgeln var stämd på ett för oss mer bekant sätt, och hade pipor som fick fram frekvenser så låga att vi nickade belåtet till varandra. |
|
Vad mer framförde vi? Programmet såg ut som följer:
Otto Olssons "Te Deum" var naturligtvis en värdig final. 25 minuter lång, för stor kör och orkester med ett mycket vackert parti för dubbelkör.
 |
Utflykt till Bath. Romarna var ett klokt folk och ägnade sig inte åt att plaska med fötterna i engelska kanalen. Istället utnyttjades de varma källorna i Bath till att bygga ett badhus. Smaken på det hälsobringande vattnet var helt klart i klass med Sätrabrunns men temperaturen i ljummaste laget för att vara någon njutning. Det regnade nästan inte alls, faktiskt. Så här ska en badort vara! Gemensam middag. Synd att behöva bryta tidigt, men vi hade en lång torsdag framför oss. |
Oj, så lite klockan var när det var
dags för bacon, ägg och vita bönor! Men det är ju en bit till Portsmouth, förstås.
Lite marschmusik höll chauffören vaken.
Vår konsert i Portsmouth Cathedral ägde rum vid lunchtid. Ljus och vacker miljö till skillnad från vad man är van vid när det gäller katedraler som ju ofta är både mörka och i överkant dystra. Ylletröja under körblusen var lämpligt, och dirigerade inte Gunnar lite extra intensivt? För att hålla värmen? Mia Heikilääs sopranstämma fick inleda Rosenbergstycket från osynlig plats i kyrkan. Mycket lyckat. Och ingen frös nog längre efter Otto Olssons toner som kanske hördes för första gången i den här delen av världen.
Den som kan sin geografiläxa förstår att vi lade åtskilliga miles till körjournalen både före och efter lunch. Efter konserten bar det iväg till London för den sista konserten som var inbokad i Svenska Kyrkan. Det var svårnavigerat, svårparkerat och en förfärlig massa andra trafikanter ute och nötte asfalten, så vi fick inte någon besvärande lång dödperiod innan det var dags att ställa upp besättningen igen.
Samlingssalen en trappa ner visade sig vara mest lämplig för att rymma hundra personer plus publik, så själva kyrkorummet fick stå tomt. Publik blev det dock över förväntan, och väldigt hemtrevligt med många svenskar som log igenkännande och patriotiskt åt programmet.
Som vanligt på turné härjade ilskna virus, så publiken bestod till någon liten del faktiskt av Matteussångare. Orkestermedlemmar är kanske tåligare?
Fredag - fridag. Frukost på sängen! Ingen åkte nog buss någonstans, möjligen tunnelbana. London är en fantastisk stad, oavsett om man vill ägna sig åt shopping, teaterbesök, museivisiter, parkpromenader eller helt enkelt läsa en bok med snörvlande näsa. London är varken badort av den ena eller andra sorten men är känt för riklig nederbörd, så alla hade paraplyer med sig. Inte en droppe.
Och så hem igen på lördag morgon. Lite besviken på mänskligheten blir man när både en och två av oss fått bagaget genomgånget av Långfingrade Typer.
I huvudet snurrar rätt som det är en bit Alfvén, Mendelssohn eller Olsson. På turné "in aeternum" vore kanske att ta i, men snart vill vi iväg igen!
Vi är skyldiga Klas Hyllander och Anders Gustafsson som ordnat resan ett stort tack. Likaså Anders Frisk som vi inte kunnat göra det här programmet utan. Sist men aldrig minst Gunnar Julin, Maestro Extraordinaire. Och tack alla ni andra också, för sällskapet! Det är kul att göra musik med er!
Text: Christian Örtendahl
Foto: Monika Vallin