I förhandsspekulationerna inför resan förekom lite oro hos några av de potentiella deltagarna inför skicket på Polens infrastruktur. Någon gick så långt som att måla upp en sextiotalsbild av landet Polen som ett stort lantbruk genomkorsat av stigar mest lämpade för åsnekärror. I rent sarkastiskt trots mot dessa oinformerade dystra tonarter köpte reseledningen in ett åttiotal morötter - med präktig grön blast - som delades ut som färdkost mot uppvisande av pass utanför S:t Matteus kyrka.
Att vara körsångare – och det är undertecknad om ni inte redan visste det – betyder att man så att säga alltid har instrumentet med sig. Det må vara lite ostämt och kinkigt tidigt på söndagsmorgnar, men det finns alltid med och kan inte slarvas bort mer än högst tillfälligt.
Att vara orkestermedlem kan däremot betyda många fler saker. En flöjtist har det till exempel ganska bra, och det finns andra smidiga instrument som går att ta med lite diskret i handbagaget. Och så finns det musiker som har det lite värre. Självvalt, förstås, så ingen tycker egentligen särskilt synd om basister och slagverkare – men på turné med buss behövs extra lastvolymer av stora mått. Efter orkesterbussen var därför kopplad gul släpvagn av himmelska dimensioner. För att utjämna bördorna kånkade kören med sig gradängerna att stå på under de kommande konserterna. De knarrar ju så hemtrevligt.
Maestro Gunnar Julin var på bröllop och skulle flyga ner till Polen under morgondagen men lämnade påpassligt sin resväska för landsvägs- och båttransport ner. Fullastat!
Uppsittning och avfärd utan malörer, och snart var vi framme i Nynäshamn. Vi fick fina gula biljetter och ställde oss i kön. De riktigt stora instrumenten fick åka med bussen ombord eftersom de knappast hade gått genom passkontrollen av storleksskäl.
Annat som inte gick genom passkontrollen var busschaufför två trots att han hade passet i västfickan sedan månader tillbaka. Tyvärr inte sitt nya pass, utan det som sedan en tid hade gått ut. Det nya låg oanvänt i lådan i nattygsbordet... Horn-Robert blev också stående med lång näsa – han hade ett pass som vid närmare betraktande dessvärre sönderföll i två bitar.
Tuba-Janne, en av reseledarna, svettades ymnigt över den plötsliga logistikmardrömmen och över att behöva dra både resväskan och tuban upp för trapporna till båten. Efter vissa om och men kom båda bussarna och släpet ombord och arrangemangen för att ordna en extra chaufför för avrullningen på polsk mark tog form. Hade vi nu fått med allt?
En högtidlig ceremoni till ljuv musik i konferens…ööö…diskot inledde resan officiellt ungefär samtidigt som båten tuffade ut från kajen. Janne Tuba hade sett till att han också skulle få chans att spela på den här turnén trots att Mendelssohns Lobgesang inte har en endaste liten tubanot. Årets snigel respektive årets åsna korades. Vilka var de? Minns inte. Varför? Det hade visst något med sen betalning att göra. Middag med huvudrätt ”surprise” intogs. Jag har ingen aning om vad ”surprisen” bestod av. Förmodligen ska man tolka den suddiga anteckningen som en lätt ironisk sådan.
Långtradarchaffisarna som nattsuddade var inte helt ointresserade av de ointresserade kvinnliga kör- och orkestermedlemmarna. På däck mitt i svartsvarta natten passerade vi en fyr: Öland eller Gotland på vänstersidan? Var är fören? Det går långsamt framåt. Hyttgranne Martin med präktiga förkylningssymptom lade sig att vila tidigt i överslafen och slängde snoriga papperstussar i en prydlig hög på golvet.