Solen sken in genom hyttfönstret redan tidigt. Många, med Tommy i spetsen, sträckte ut sig på däck och attraherade UV-strålning med sina bleka vinterkroppar vilket ledde till önskade färgförändringar och viss oönskad sveda. Av med strumpor och på med sandaler.
Extra busschaufför med polskt medborgarskap hjälpte buss två av från färjan och till hotellet mellan Gdansk och tvillingstaden/badorten Sopot.
Incheckningsgeneral Ulf H ägnade två timmar av sitt liv för att vi skulle få nattlogin ordnad. Med komplicerade övningar prioriterades barnfamiljer och andra mer behövande medan de flesta andra lutade sig tillbaka i skinnfåtöljerna och tog det lugnt. Ulfs lunch blev en kexchoklad. Det hade kanske varit enklare om hotellet hade städat rummen innan vi kom.
Frivillig utflykt i ena bussen till Marienburg för vissa. Varför åkte jag inte med på den? Alternativet var inte så dumt, förstås. Stranden kunde visserligen inte skryta med Österlenskt potatismjöl likt det vid Sandhammaren men det var tillräckligt finkornigt för att fastna mellan tårna på ett behagligt somrigt sätt. Grillad makrill förtärdes. 29 grader varmt.
Den
saknade busschauffören hade kört bil från hemmet i Västerås genom Sverige till
Karlskrona och tagit kvällsfärjan över med nya passet i västfickan.
Taxi till Sopot för att beundra tulpaner och äta god mat. Rachel, resegeneral med vacker babymage, drack eventuellt kranvatten trots tydlig beställning.
Vid kvällsbesiktning av hotellrummet och sängarna upptäcktes stora hål i påslakanen. Ovanpå, liksom. För att stoppa in filten i, typ.
Lärdom 1: man bör inte ha fönstret på hotellrummet öppet om lampan är tänd, då kommer flygfän in och hälsar på.
Lärdom 2: man bör bära sin egen resväska när man är ute och reser. Gunnar Julins hade nämligen blivit stående på kajen i Nynäshamn. I den allmänna pass- och bagageförvirringen var det ingen som hade tänkt på att den också måste bäras ombord. I gryningen på söndagsmorgonen hade någon observerat en ensam svart resväska och lämpligt nog inte kallat in nationella insatsstyrkan utan istället gått närmare och läst ”Jenny Julin, Stockholm” på etiketten. Ett påföljande samtal till familjen Julin ett par timmar innan Gunnars flyg skulle lämna Arlanda utlöste febril aktivitet för att Maestro inte skulle behöva dirigera i jeans och tröja. En vänlig bröllopsgäst, bosatt i Nynäshamn, från lördagens kalas körde till flyget i hundranittio (ungefär) med väskan