När tyskarna skyltar till de koncentrationsläger som bevarats för eftervärlden står det ”Gedenkstätte”. När jag var i Dachau för många år sen trodde jag med mina krattiga tyskakunskaper att ordet betyder ”plats för eftertanke”. En mer korrekt översättning är snarare ”minnesmärke”.
Byn Oswiecim, inte långt från Krakow, blev under tysk ockupation Auschwitz. Grannbyn Brzezinka är på samma sätt ingraverat i historien som Birkenau. De två lägren kallas ibland för ”Auschwitz I och II”. Jag reagerade inte så starkt som jag trodde på lägret Auschwitz I. Mitt i all gammal stinkande rutten välorganiserad ondska har träden vuxit sig höga och gröna. Överallt går friska människor runt och pratar, andas frisk luft, fotograferar, går fritt in och ut ur byggnaderna, betraktar taggtråden och arkebuseringsplatsen. Några enstaka barn fnittrar. Det är ett ondskans museum och ett ondskans minnesmärke, skyddat som ett av UNESCO:s världsarv. Men någon annan känsla än statligt museum, historielektion och krigsdokumentär infann sig inte riktigt.
I Birkenau fanns platsen för eftertanke jag hade föreställt mig. I Birkenau leder järnvägsspår fram till ruinerna av de storskaliga industrialiserade dödsmaskinerna. I Birkenau råder tystnad. Jag minns inga färger från Birkenau. I Birkenau fanns tillfälle att tänka, känna och gråta.